måndag 7 januari 2013

Till offer åt Molok

Av Åsa Larsson. Äntligen så har även jag fått läsa om hur det går för hundpolisen Krister. Det är ju nu inte det viktigaste i boken men faktiskt en rätt stor anledning till att jag ville läsa den :-) Den andra anledningen är att jag tyckt väldigt mycket om de tidigare böckerna. Jag blev inte besviken, den här är lika bra som de andra. Särskilt gillar jag historien med disponent Lundbohm, samtidigt som jag läste tänkte jag på att det ju faktiskt inte är så länge sedan som Kiruna inte fanns (som stad i alla fall). Nu leder ju alla vägar till Kiruna eller Pajala och Kaunisvaara.

Poliserna är som vanligt och Sivving också. Det jag inte gillar är det som händer med hunden men jag förstår ju varför författaren har med det. Nu hoppas jag på en del till eftersom jag vill veta mer om hur det går för Marcus, någon som vet om fler böcker är planerade?

Till sist undrar jag varför förlaget beskriver Kiruna, det står inte ens Kiruna utan författarens hemtrakter långt upp i norr (med reservation för mindre fel, jag har inte boken här), som något ovanligt och exotiskt? Inte är det någon som beskriver Mankells böcker med att de utspelar sig i den djupa södern bland trädgårdstomtar och korsvirkeshus. Även vi som bor rätt nära Kiruna, i mitt fall 36 mil vilket inte är så långt, är helt normala människor som kan tycka om böckerna.

2 kommentarer:

  1. Jag tror helt säkert att det kommer fler böcker, Åsa Larsson gillar sina figurer.
    Om Kiruna: var dte inte just för det där med att de ville bygga ett mönstersamhälle, något finare och bättre och mer välplanerat och tillrättalagt, än städer som bara växt fram lite hipp som happ. Så uppfattade jag det. Och jag gillade de delarna av boken också, det var mycket jag inte visste.

    SvaraRadera
  2. Då hoppas jag på det! Jag tror att Kiruna skulle vara någon slags mönsterstad, särskilt i jämförelse med Malmberget/Gällivare som väl var mer av en kåkstad. Även jag uppskattade de historiska delarna.

    SvaraRadera