torsdag 28 maj 2015

Barn av sin stad

Av Per AndersFogelström. Jag minns att någon av mina universitetslärare tipsade om den här serien när jag pluggade historia. Jag tror att det kom upp till diskussion för att TV-serien Snapphanar just visats på SVT och någon av Arn-filmerna haft premiär. Ingen av filmerna föll läraren i smaken i fråga om historisk korrekthet och därför kom den här serien av böcker på tal.

Nu är jag ingen expert på Stockholmshistoria och har genom mycket romanceläsande tränat bort mitt öga för "så där kan det inte ha gått till för att..." men jag skulle nog vilja säga att jag håller med min dåvarande lärare om att det här är rätt korrekt. Jag tycker nog att personerna också skildras på ett nyanserat och trevligt sätt, de är liksom inte bara bihang till det historiska förloppet så att säga.

Jag skulle tro att det är extra roligt att läsa den här serien om det är så att man bor i Stockholm eller har varit där ofta, själv kommer jag inte ens ihåg när jag varit där sist. Det är nog gått och väl över tio år sedan. Känner man till staden kan man nog på ett bättre sätt leva sig in i förändringarna som skett och kanske allra mest förundras. Jag tyckte om boken eftersom jag gillar historia och den här typen av familjeberättelser (Jan Guillou och Ken Folletts liknande böcker hör till mina favoriter). Jag ser fram emot att läsa de två sista böckerna i serien.

onsdag 27 maj 2015

Slash


Av Slash och Anthony Bozza. Efter att ha läst The Dirt och The Heroin Diaries hade jag rätt höga förväntningar på Slash. Förväntningar som tyvärr inte alls infriades. Den var långsam och trög i början med alldeles för mycket ovidkommande om barndom och mamman vänner. Det är säkert viktigt för Slash själv men jag tycker inte att det hörde hemma i den här boken, det tillförde inget bra i min mening. Jag tycker även att de hade kunnat ta bort i princip alla referenser till händelser som kommer att behandlas. Det kändes nästan som att de visste att texten är lite ointressant och för att få läsarna att stanna kvar skriver de om sådant de kommer att skriva om längre fram. 

Det var först mot slutet som det tog riktigt fart och blev intressant och lockande till läsning. Jag gillar böcker som håller ett högt tempo och det gjorde den här först i slutet. Jag ska erkänna att det jag helst ville läsa om var konflikten med Axl och läste förmodligen med den förväntningen hela tiden. Det kan vara därför jag tyckte att boken var seg och långsam. Jag rekommenderar den som funderar på att läsa att börja någonstans i mitten av boken. 

tisdag 5 maj 2015

Kautokeino, en blodig kniv

Av Lars Pettersson. På världsbokdagen delades den här boken ut på alla bibliotek i Norrbotten, har jag förstått i alla fall. Det är en del av projektet Norrbotten läser som syftar till att fler ska läsa och tydligen ska författaren till hösten turnera runt i länets kommuner. Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att ta del av det eftersom jag verkligen gillade boken. Det ska finnas en lite handledning för diskussioner men den hittar jag inte, kanske den finns på mitt lokala bibliotek?

Boken har i alla fall legat i köket sedan världsbokdagen och jag har känt mig lite sugen på att läsa deckare men inte kommit igång (mest för att hästeriet har varit mycket aktivt de senaste veckorna). Det börjar kännas som sommar i luften en aning och under sommaren brukar jag alltid läsa deckare så det är nog därför. Så igår var det dags, jag sträckläste boken efter jobbet med ett litet avbrott för middag och hästskötsel.

I likhet med Åsa Larssons deckare är det bästa med den här boken att den nästan utspelar sig hemma. På väg till jobbet passerar jag en vägskylt med texten Karesuando 365, därifrån är det sedan inte jättelångt till Kautokeino.

Det är en bra deckare som inte var för lätt att genomskåda, i början var det till och med lite svårt att hänga med i vems perspektiv jag läste ur. Sedan klarnade det i rätt lagom takt. Ibland retade jag mig på tempusbyte mitt i meningar, något syftningsfel och liknande. Ytterligare en korrekturläsning hade inte varit fel tycker jag. Men det störde inte allt för mycket. I början av boken finns en karta över området där boken utspelar sig och den tittade jag en del på eftersom jag inte är så bekant med den norska sidan. Jag gillade hur historien liksom utvecklade sig från våldtäktsanmälan till något mycket, mycket större och komplicerat. Först tyckte jag riktigt illa om Niilas Mahte men i slutet tyckte jag nästan lite synd om honom. Anna var bestämd och med skinn på näsan (eller hon har ben i näsan vilket är ett uttryck som jag inte hört förut). Det finns visst en del till som jag absolut måste läsa.


En bonusbild från när vi hade renräkning just efter påsk. Dagen efter flyttades de till sommarbeteslandet. Och nej, jag är inte same men jag har en jordbruksfastighet inom en koncessionssameby vilket gör att jag får ha ett renmärke.

Ett tillägg
Jag hittade en intressant artikel hos SvD om bland annat Kautokeino, en blodig kniv. Tydligen har boken fått viss kritik för att samiskan var felstavad. Rätt ofta kan jag gissa vad samiska ord betyder i meningar som finns insprängda på det sättet (ofta är det ju enklare meningar) eftersom jag kan finska. Det kunde jag inte i lika stor utsträckning nu, kanske det beror på stavningen? Eller så var det mer komplicerade meningar.

Som vanligt har en del ortsbefolkning synpunkter på hur orten och de skildras. Själv har jag lite svårt att förstå det eftersom det trots allt är fiktion och inte fakta. Det blev liknande stor debatt minns jag när Mikael Niemis Populärmusik från Vittula gavs ut.